En dag på Way Out West

Gårdagen är lite som en dimma. Den flöt förbi så lätt. Så mycket roligt och äkta konsertglädje. Mumford & Sons var underbara. Tror att både de själva och arrangörerna var lite förvånade över att publiken blev så stor. Men för oss var det bara självklart. Molnen sprack upp och solen värmde axlarna, precis tillräckligt men inte för varmt. Alla sjöng med.

Sen var det - såklart - Håkan. Just då var han allt, hela Göteborg. Det var kärlek på hemmaplan mellan honom och oss. Efter Känn ingen sorg för mig Göteborg, En vän med en bil och Ramlar fick jag nästan andningssvårigheter. Det berodde nog lite på förkylningen, men mest på Håkan. Han hade oss i ett sånt grepp att vi inte hade råd att andas.

Kvällen flöt in i natten. Det var dans lite överallt - i Telia-tältet, på Lykke Li och La Roux. Vi fick stämplar över hela armen och plockade foton på intressanta människor från fotoautomaten. Vi promenerade genom Vasa - precis som Håkan, och slutligen hamnade på ett dansgolv med en massa gamla hits och sköna människor som verkligen kunde dansa. Och några som inte kunde.

Vad ska man säga? Känn ingen sorg för oss Göteborg.