Jag har tänkt på att majoriteten av alla dagar i ens liv bara flyter förbi utan att bli ihågkomna. Det händer inget speciellt eller uppséendeväckande. Men ändå är det dessa dagar som bygger upp hela ens liv. Är det okej, eller borde vi inte försöka hålla kvar det som varit. Alla tänker bara på framtiden, som om dåtiden inte var viktig.
Jag hade ett nyårslöfte några år sen att skriva dagbok varje kväll i ett år. Det har jag gjort sen dess. Jag är rädd för att sluta. För om allt jag gjort eller hur jag kände mig bara försvinner, spelade det då någon roll? Jag vill åtminstone ha min ungdom sparad. Då när jag sitter där om sextio år på ålderdomshemmet utan några minnen kvar så kan jag ändå återuppleva allt fint. Allt som inte bara fick glömmas.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar