Inget gör så ont som saknaden efter något som aldrig kommer tillbaka.

Jag vill göra något fint för att minnas. Tillägnat oss, er. De som var en del av allt. Ett fotomontage med musik. Men varje gång jag tänker börja gör det så ont.
Det är så långt borta nu, en annan värld. Och den kommer aldrig tillbaka. Det insåg jag då också, men då var jag fortfarande mitt i det. Nu lever vi i parallella världar. Och det som håller ihop oss är vad vi hade. Hur länge håller det? Hur starkt är banden vi skapade? Starkare än allt annat, hoppas jag.

Jag vill göra något fint för att minnas. Men hur kan jag någonsin hitta ord eller bilder nog att beskriva vårat år tillsammans? Jag får prestationsångest. Och fäller en tår.